Visar resultat 1 till 4 av 4

Ämne: Motivationssagorna i MTB

  1. #1
    Junior Member
    Reg.datum
    Apr 2010
    Inlägg
    6

    Standard Motivationssagorna i MTB

    Hej.

    Massor med text o grejer under, för den som inte orkar läsa så är det halvtaskiga sagor berättade under denna s5's slutspel, innehåller en del blod, en del sex och en drake och stämmer inte helt och håller överrens med som kom att utspela sig på serven.

    Under slutspelets början skrev jag ett par "sagor" som skickades ut via allmail i de tre allianserna inom MTB, de var menade som lite motivationshöjande och skrivna helt o hållet på skoj. Jag har på tidigare servrar gjort liknande grejer och en del är mer eller mindre återanvänt dock var det väldigt kul att sitta o klura på "storylines" och liknande. Till slut visade det sig att jag tagit mig vatten över huvudet- med målet en saga per dag- och till slut tog tiden slut. Jag har ganska många mer uppslag och ideer men det får vänta till nästa server.

    Som sagt man får ta dom för vad det är, eller vad det var ett försök till, humoristiska små sagor som skulle göra det lite roliga att logga in och skicka vete, eller bara för att föra samman allianserna en mer än de redan var. Nu tyckte någon att kanske även fiendesidan ville läsa, jag citerar " de Nobelprisvinnande helt sanningsenliga sagorna" slut citat.

    Jag har INTE frågat alla som förekommer i sagorna om lov att publicera dom, om det är någon som vill at de ska tas bort, ta kontakt med mig på valfritt sätt och vi fixar.

    Även om det inte är första april längre kan jag ju skriva.

    Alla karaktärsnamn är helt fiktiva och om det skulle slumpa sig så att någon kallat sig en det ena eller en det andra är det helt och hållet någon annans fel.

    Del 1 är en slags upptakt till hela grejen men slutspel och försöker fånga läsaren i den stora uppgift de har framför sig.


    "Luften var så tjock att den gick att ta på, lukten av allt för många människor i ett litet tält på samma gång påminde mycket om getter i en bastu.

    Vid bordet satt Defjam och Willice, Defjams blick gick från person till person på andra sidan bordet, kall, stenhård blick.

    Blassan skruvade lite lätt på sig, kände tydligt en ensam svettpärla rulla ned för ryggraden.
    Chj’s hår stod på ända, han hade varit uppe hela natten och övervakat bygget och sen under tidig morgon fått veta att de skulle komma på inspektion.

    Efter de vanliga hälsningsfraserna hade tystnaden spridit sig runt bordet, runt omkring stod en representant från varje enskild by, på något sätt lyckades Kanonen alltid ha sin rustning skinande blank men inte i dag, resdammet hade äntligen fäst på hans bröstplåt. Smokkan hade mumlat något om att se till sina mannar när han smet iväg ut från den tryckande värmen.

    Defjam harklade sig lätt för att äska tystnad.

    ”Ja gott folk, vi är alla samlade här för att vi är intresserade av att följa bygget på lite närmare håll”, ett jakande mumlande hördes från personerna i lokalen som avbröts av en ljudlig duns, någon i hörnet hade trillat av en stol.

    ”Kan någon väcka Sun Ra….” Wilice lät inte road, som tur var hade Lilla Len en hink med vad som möjligen skulle kunna vara vatten till handa och problemet löstes snabbt och smidigt.

    Defjam tog till orda igen. ”Ja allt verkar ju vara bra och det byggs och allt ser fint ut och allt det där, det är väl bara en fråga egentligen som kräver sitt svar, och det här och nu”.

    Chj öppnade munnen men stängde den snabbt när han såg att Defjam inte var klar.

    ”Jag är ju ingen arkitekt, visst jag har många byar i min makt men arkitekt det är jag inte, men så vitt jag förstår…. När man bygger på höjden så som vi gör är det normalt att det går åt MINDRE och MINDRE råvaror ju högre man kommer, basen brukar liksom vara större och toppen mindre. Och med de något begränsade kunskaper jag har i ämnet frågar jag då. Hur kan det komma sig att ni hela tiden kräver mer och mer råvaror, jag menar ni bygger väl inte uppifrån och ner? Eller upp och ner?, Ni kan väl ta och förklara detta för mig och de andra i tältet?”

    Det enda som bröt tystnaden i tältet var de millioner ljud som strömmade från byggplatsen, sekunderna blev minuter, Chj svettades floder när de tänkte så det knakade.

    ”Nå” Willice’s kraftiga stämma var den som först bröt tystnaden.

    En svag harkling hördes från längst bak i tältet, allas ögon riktades mot mannen i hörnet, en liten oansenlig man med vad som skulle kunna vara en romersk rustning men mest såg ut som metalldelar hopfogade med läderremmar.

    ”Ja, Hej, alltså det är jag Archibald, trevligt att träffas alla” Nervöst tog han några steg framåt och riktade blicken mot först Chj sedan de två herrarna vid bordet.

    ”Jag har nog en förklaring, kanske, eller ja det har jag. Som ni alla vet så är det flera som bygger såna här världsundergrejer. KMW har flera igång samtidigt och våra allierade bygger de också. Men det finns en liten skillnad ser ni. Det de bygger kan bäst beskrivas som att lägga olika delar av träd, lera, järn och vete på varandra i staplar så det blir så högt det kan, det är helt enkelt högar med grejer, inte snyggt, inte bra och mest i vägen, jag menar tar ju år att gå runt såna grejer, ska man gå till grannen tvärsöver tar det timmar. Det vi eller mest Chj bygger, är något annat! Det är ett under, en helt fantastisk konstruktion med massor med nya anordningar som gör olika grejer med andra grejer, och färgen, titta på färgen, det är inte vilken brun som helst det där. Lekplatser för barnen, gigantiska festrum, ihåligheter där vi kan gömma getterna för Germanerna och en hel massa andra extraplus grejer, grejer som de andra inte bygger in i sina så kallade världsunder” Alla de här sakerna kostar ju så klart råvaror och hum jag skulle vilja passa på att säga tack för allt som kommit och samtidigt be om mera, vi närmar oss nu början eller toppen och en sista ansträngning kommer ta oss dit!”

    Defjams ögon var fastnaglade på Archibald, sakta mjuknade de upp.

    ”Det kallar jag en förklaring det, bra sagt Arch, så måste det ju vara, vi skall ha det bästa något annat kan ju inte komma i fråga” Blicken vandrade runt i tältet när han sade.

    ”Mera skicka mera”



    Efter denna stapplande början kommer en hel drös med folk in i sagorna, Lille Skutt har en huvudroll och bara det är ju spännande.


    Första delen.
    Den första Norsplan väckte var Sauron, viskande framfördes budskapet. Tiden är inne.

    Sauron gick snabbt runt och samlade in den speciellt utvalda truppen, alla var de hjältar och hjältinnor, det var en skiftande samling soldater som samlade sig vid stallet. Det fanns några som normalt inte använde häst men för denna uppgift hade de gått med på att ta sig fram snabbt. Link och Larsh började sätta tyg på hästarnas hovar, allt för att ta sig fram så ljudlöst som möjligt. De log bort mot Wesslans försök att få över sitt ben över hästryggen, det såg en aning klumpigt ut, och det där stora svärdet passade inte riktigt, men han hade propsat på att ha det med, han hade till och med haft ett namn på svärdet.

    En gäspning hördes från stallets bakre rum och en oansenlig liten man trädde sakta fram, det var den smått berömda druidryttaren BruceloverN. Många historier gick om hans bravader, hälften var säkert inte sanna men mycket var, och ingen rök utan eld, eld var för övrigt något hans luggslitna hatt måste ha varit med om både en och två gånger. Tydligen skulle han en gång i tiden utforskat en oas med inte bara björnar och krokodiler att slåss mot, en sen natt för några dagar sen på den lokala tavernan hade han själv berättat om mytiska varelser som andades eld och slet hästar i två bitar med sina klor, till slut hade han så klart vunnit mot besten men tydligen hade han varit ensam överlevande och den enda att förtälja historien…..Alltid något att skrämma barnen med i vart fall.

    I ett annat hörn stod Kakmonstret och smorde sina knän men något illaluktande, hans orakade haka bar spår av många knogar, känd för sin förmåga att alltid hamna i trubbel. Han hoppade till några gånger för att känna av sina slitna knän och grymtade förnöjsamt.

    Norsplan betraktade de så kallade hjältarna framför sig, i dag skulle de behövas, i dag handlade det inte om att döda några fladdermöss i ett träsk och annektera den lokala befolkningen för att hugga träd eller gräva lera, denna blodfyllda dag skulle det handla om riktiga hjältedåd, på slagfältet med skarp klinga och hårda sköldar hade de en mycket viktig uppgift.

    Norsplan gjorde ett tecken med sin hand och de satte alla upp på sina hästar och började sakta röra sig mot den lilla tunneln vid jordvallen, den som ledde ut till en liten skogsdunge som fortfarande hade klarat sig från krigets fasor. De drog sina huvor över sig och manade på sina hästar.

    Snart var de framme vid dungen och såg långt borta vad deras mål var, den fruktade Lille Skutts samlade trupper rörde sig sakta mot muren, en hade de en bit kvar men redan nu såg Bubben, en av de få som fortfarande hade båda ögonen i behåll, hur katapulterna svängde runt och placerades i långa rader. Han såg tusen och åter tusen vilda klubbmän som bara väntade på Skutts order, våg efter våg skulle de rusa mot muren, mot den punkt som murbräckorna skulle slå upp om inte Norsplan och de andra lyckades med sin plan.

    Boadicea tände sin pipa och puffade lite förnöjsamt, hon såg fram emot detta, att få visa hela världen att hennes svärd vad vasst och dödligt.

    Tiden stod stilla för en sekund sen hördes ett ensamt horn i gryningen som slog igenom med full kraft, det var Lille SKutts signal till attack.

    Den mörka massan av fiendesoldater började sin rusning samtidigt som Socker Conny spottade på marken och drog sitt svärd, munnen var ett enda stort leende, han vände sig om i sin sadel och ropade högt till de andra.

    EN FÖR ALLA, ALLA FÖR EN

    Och som en enda sporrade de alla sin häst och red mot den röda dagen.


    Andra delen.
    Från muren såg Norsplan hur hans plan gick i lås. Våg efter våg av Lille Skutts klubbmän splittrades under det samlade trycket från den anstormande horden av hjältar.
    Snart skulle murbräckorna vara isolerade och lämnade till sitt öde om inte.....Lille skutt var känd för att alltid ha en reservplan men det var Norsplan också. Det var ett kritiskt ögonblick nu, hade BruceloverN talat sanning? Om så var fallet skulle segern vara nära å andra sidan om han farit med osanning skulle många män och kvinnor under hans kommando dö i dag.

    En efter en slöt de upp bakom honom på muren, Frasse, Tussan, Tretton , Kanonen, Willice och alla de andra, ingen ville missa detta.

    Nedanför såg de hur Link slet stora hål i Skutts trupper med sitt aviga sätt att slåss, det handlade inte om snabbhet utan om erfarenhet, han visste var han skulle vara innan han var där, han slogs med en plan, fascinerande.

    De såg alla hur BruceloverN sakta bröt sig loss från gruppen av hjältar, vände tvärtom och red tillbaka mot träddungen de kom ifrån, planens andra del inledes med detta.

    Ute på slagfältet fortsatte hjältarna sitt bistra arbete men det började gå trögare nu, massan av germanska trupper gjorde att de tappra hjältarnas anfall började ebba ut. Om inte BruceloverN kunde genomföra sin del skulle de snart vara på väg tillbaka med helvetets alla hundar efter dem.

    Plötsligt skrek Agrippa till, och pekade bakom BruceloverN, en stor mängd germanska knektar var på väg efter honom, och de närmade sig snabbt dungen, på deras standar som fladdrade i vinden kunde man se att detta var Lille Skutts privata livvaktsstyrkor, den oranga moroten lös över slagfältet, detta var det starkaste han hade, råa soldater som lydde hans minsta order.

    Man kunde tydligt se hur männen och kvinnorna på muren spände sina ryggar, skulle allt vara förlorat? Med ett våldsamt brak red de rakt in i skogsdungen efter BruceloverN, skulle han hinna?
    Chj’s knogar vitnade när han kramade sitt svärd, så mycket stod på spel nu och allt hängde på en försupen hjälte som berättade historier för mera vin på tavernan, så mycket.

    Plötsligt var det som om tiden stannade, som om själva landet framför dem tog sats för en våldsam kraftansträngning, från dungen kunde man höra skrik och oväsen, de spanade alla bort mot trädranden som plötsligt exploderade i panikslagna hästar och knektar som i panik sprang till fots kastandes sina svärd.

    Någonting var efter dom.

    Norsplan log tyst för sig själv och viskade knappt hörbart till Willice.

    "Lille Skutts huvud på ett fat, var det så du sa?"


    Tredje delen.

    Willice tittade förundrat ner över slagfältet och sa knappt hörbart i det väldiga larm som steg upp underifrån.

    ”Vi kan kalla det plan b, jag har en plan a för Lille Skutt, om det går vill jag ha honom levande.”

    Norsplan nickade och fortsatte följa scenen framför hans ögon.
    Han drog sig till minnes vad BruceloverN hade sagt på tavernan för några kvällar sen.

    En varelse han hittat i en oas långt långt borta, stor som flera hästar staplade på varandra, med vingar och som tydligen ”andades såsom eld ur munnen”, efter det hade han bett om mer vin och senare somnat med hatten över ögonen med pipan fortfarande glödande i mörkret. Egentligen var det idioti att sätta hoppet till en försupen gammal druid men Chj hade insisterat.

    Plötsligt var det som om tiden stannade, hela skogsdungen stod i brand och själva luften darrade, långsamt och majestätiskt gled en gigantisk grönaktig varelse med lång svans och stort eldsprutande gap upp ur elden, men det var inte det första man såg, det första man såg var BruceloverNs brinnande gråa slokhatt, rykande mantel och skägget som brann, det var en tydlig bild av en galen man. I hans högra hand hade han sin knotiga stav och i den vänstra ett brinnande standar från Lille Skutts trupper, en något absurd syn, moroten brann för fulla muggar.

    Nere på slagfältet stannade det mesta upp, de vilda klubbmännens blickar letade sig upp mot himmelen för att stelna i fasa för vad de såg. Med ett mäktigt sussande rörde sig den bevingade varelsen mot den krälande massan av soldater, eldpelaren svepte bort horder av yxmän, hästar skenade i panik och i mitten av allt såg man tydligt Lille Skutts ansikte, stelt av fasa för den annalkande varelsen.

    De resterande hjältarna fick nytt mod och satte igång förföljelsen av Skutts flyende trupper, samtidigt styrde BruceloverN varelsen mot Skutt och med dödlig precision sattes en klo i Skutts kropp och på bara några få sekunder var han 20 meter över marken hängandes i ena klon.

    BruceloverN styrde varelsen mot jordvallen där alla stog och tittade med gapande munnar på scenen framför dem. Med mäktiga dån slog vingarna när varelsen höll sig stilla i luften, druiden på dess rygg lutade sig fram och tittade frågande på Chj och de andra, flera av dem hade svimmat och i bakgrunden kunde man se Ondskan springa mot byns mitt skrikandes osammanhängande saker om eld och världens undergång.

    ”Var ska jag släppa av den där saken Lilla Pånken har i klon?

    Defjam som verkade vara den som blivit minst galen av det han såg nickade mot en lerhög som låg lite längre bort, varelsen svingade lite med klon och kastade iväg den skrikande Lille Skutt i en vid båge.

    ”Ja det var det då, ska bara parkera Pånken här sen kommer jag tillbaka, det blir väl sånger och vin och rumlande o grejer nu eller?” sa BruceloverN allt medan han styrde bort varelsen mot skogsdungen.

    Willice stegade bort mot Lille skutt och sparkade han i ändan så han rullade runt.

    Lille Skutt! Kul att du kunde komma förbi, riktigt kul, du är så välkommen som du bara kan vara serdu. Som du ser så håller vi på med en grej här, ett sådant där stor hög i mitten du vet.

    Lille Skutt blinkade förvånat och tittade sig omkring, överallt såg han bistra ansikten som stirrade på honom, rakryggade soldater och en otrolig mängd människor som bar runt på trädbitar, lerklumpar, stenbumlingar och vetekvastar.

    Och nu är det så här att det finns väldigt mycket folk här och det har dykt upp ett problem som jag tänkte du kunde hjälpa till med, Willice tittade frågandes på Skutt där han satt i lerhögen.

    ”Ja…”

    ” Men så bra, då är du numera ansvarig för den där långa raden av små skjul du ser där nere, det är sisådär 1000 nu till att börja men det blir mera för varje dag, det kommer behövas serdu”

    Lille Skutt stammade fram ” Vad är det för skjul?”

    Willice log med hela ansiktet och sa med lugn röst.

    Det min käre Skutt är latrinerna och om min näsa inte ljuger för mig är det nog bäst att du tar den här spaden och sätter igång.



    Jag har ett par till men varken jag eller forumet ( max 20000 tecken) vill att de publiceras just nu så det får vänta.

    Förlåt eller vassego, your pick.

    Med glimten i ögat.

    Sun Ra

  2. #2
    Senior Member Juless avatar
    Reg.datum
    May 2007
    Ort
    inside your compy
    Inlägg
    877

    Standard

    Rolig läsning, den tackar jag för
    (Givetvis hade den varit roligare om man personligen haft en huvudroll men roligt likt förbaskat).
    Gaius, Crude, Chimera, Elik, Dufftown etc. Kärt barn har många namn.
    Bästa off-rank: se5 - Elik Poäng 1149338, Hulda Nivå 131 (Imperieriddare)
    Hjälp, Moss hackade min signatur *snyft*

  3. #3
    Junior Member
    Reg.datum
    Apr 2010
    Inlägg
    6

    Standard

    Hittade en till i gömmorna, denna fullbordades aldrig, men planen var att snubben i slutet vars papper tappas skulle vara en inplaneterad spion med en förfalskad byggplan! Någon smart MTBare skulle så klart se igenom det och göra en ännu bättre förfalskning och se till att fienden fick den så de byggde fel!


    En djup suck hördes från det lilla oansenliga huset placerat utmed floden i byn, en stor plats i mitten hade reserverats till bygget, en del hus hade flyttats och torget som normalt låg i mitten hade flyttats det med.

    Men det var inte därför som Blackrose suckade, det var av andra skäl.
    Visst det var ett mycket viktigt uppdrag och hon var mer än stol över att blivit vald till jobbet men ändå, det var inte lätt.

    Blackrose kommer ihåg dagen då Chj, legenden, mannen med den orakade hakan, vassa svärdet och raspiga stämman ridit in i hennes lilla huvudstad, hon hade så klart bjudit på det bästa hon kunde uppbringa, en riktig festmåltid minsann. Och just det var tydligen skälet till att en så ädel man som Chj kommit på besök. Han hade pratat om kommande byggen i en stad som skulle anläggas, byggen som skulle behöva oräkneliga män och kvinnor som jobbade dag och natt med spikande och murande, till detta skulle ”en hel del soldater” sålla sig för att skydda bygget. Och nu behövde han hjälp och hade hört att Blackrose kunde göra grejer med mat som till och med den mest kräsne inte kunde klaga på. Först hade Blackrose tvekat, det lät som massa jobb och hon behövdes här hemma och allt det där, men Chj hade en märklig förmåga att övertala folk och nu satt hon här i en by långt hemifrån, nyvaken och redo för dagens värv.

    Onekligen glad att ha en så viktig roll i detta underbara som höll på att hända men Chj hade inte sagt hela sanningen den där dagen….. ” en hel del soldater” hade visat sig vara groteska mängder hungriga män och kvinnor som skulle ha mat inte en gång inte två gånger utan tre gånger per dag och till detta skulle de ha mellanmål, Sun Ra hade pratat i timmar om vikten av att soldaterna fick regelbundna måltider med variation och gärna lite extra på Söndagar…..
    Redan nu kändes som det var på bristningsgränsen ändå pratade folk hela tiden om att nya soldater var på väg.
    Och sen var det där med råvarorna, visst hade hon förstått att det inte kunde handla om helstekt gris varje dag eller att grönsakerna skulle vara få men inte detta….
    Det som fanns att tillgå var vete och endast vete inget annat än vete.
    Och det kvittar liksom hur duktig man är, det finns en begränsad mängd rätter man kan göra med vete.

    Blackrose gäspade, reste sig upp och tittade ut, hon såg redan ett myller av människor röra sig runt i byn, hon la särskilt märke till en liten man med slitna kläder och rädsla i blicken, han gick med en hink från latrin till latrin och såg måttligt road ut, jaha de har hittat någon till det jobbet också tänkte hon för sig själv. Hon sparkade till Höken som slumrade i hängmattan, han vaknade och slog upp ögonen, ännu en dag hade visst tagit sin början och det var dags att sätta på vattnet till vetegröten.
    Under tiden som Höken sysslade med gröten i de gigantiska kokkärlen satte sig Blackrose ner med sin griffeltavla och började författa dagens meny, det var söndag så det fick bli en trerätters i dag.

    Förätt.
    Saltslungad vetesallad med pressad vetedressing
    Huvudrätt
    Värmande Vetegryta med malen vetekrydda och vetepuffar serveras med nybakat vetebröd
    Efterrätt
    Sockrad vetekräm med ”vetesuprice”

    Att dricka: Vetemjölk

    Hon ögnade igenom vad hon skrivit, hum såg inte så illa ut, dagen skulle nog bli bra den med, hon satte upp tavlan med menyn och slog i gonggongen som signalerade att gröten började bli klar och att folk var välkomna på frukost.

    Samtidigt som Höken och alla hjälpredor började sleva upp gröt till den gigantiska ringlande kön såg Blackrose hur en man som stod långt bak i kön tappade en papperslapp på marken och snabbt plockade upp den, mannen såg väldigt nervös ut och stirrade med blicken medans han gömde lappen tryggt innanför sin rustning. Det såg onekligen lite märkligt ut och Blackrose la mannens utseende på minnet.

    Hon skulle nog behöva nämna det för Benpilio som hade hand om säkerheten innanför murarna för det var något bekant med mannen något hon inte riktigt kunde placera men hon fick en svag aning om att det kunde vara viktigt…mycket viktigt.

  4. #4
    Kali
    Guest

    Standard

    Det här var grymt kul att läsa.
    Tackar så mycket för historierna

Regler för att posta

  • You may not post new threads
  • You may not post replies
  • You may not post attachments
  • You may not edit your posts
  •